Jessica hade en lånehäst för några år sen...
Hon blev tillfrågad att skriva en insändare till Finlands Welsh förenings årsbok, och Jessicas insändare var följande:
Hej alla welsh vänner!
Jag
heter Jessica Holmberg, är 13 år och bor i Kimito i Åbolands skärgård. Jag vill
dela med mig till er om mina tankar och känslor för världens ljuvligaste cob,
“Kotte” Derwen Queen´s Counsel 5 WD.
Jag
har under hela min barndom haft med hästar att göra på nåt sätt. Som riktigt
liten flicka brukade jag rida på min morfars shetlandsponny “Santtu”, men jag
började rida på ridskola som 6-åring och red där några år tills jag fick min
första egna ponny Mon-Cherie. Hon var en tysk korsningsponny, en trygg
första-ponny, men som ändå hade en ponnyaktig glimt i ögat med ett litet
grinigt humör och massvis med bockningar. Tyvärr var “Cherie” inte alls
intresserad av att bli riden på ridplan utan endast i terräng – och jag ville
ju komma framåt i min ridning, så med stor sorg i mitt hjärta sålde vi henne,
men till ett alldeles underbart hem!
Efter
“Cherie” hade jag 2 år på foder en aning äldre New Forest valack Ero-Boy. Han
lärde mig mycket, speciellt inom hoppning. Snart hade vi kommit emot “väggen”
med honom. Hans kunskaper räckte inte till och hans ben var i dåligt skick av
gammal skada samt att jag blev för stor för honom.
Vi
började nu med ljus och lykta söka efter en ny foderhäst. Min mamma lade in
annons efter annons på nätet. Det visade sig inte vara lätt att hitta långvarig
foderhäst som man skulle få flytta till sitt eget stall och som dessutom skulle
ha kapacitet så att jag skulle komma vidare i min ridning.
Tiden
gick och eventuella foderhästalternativ var rätt dåligt. Vi hade nästan gett
upp hoppet då min mamma en måndag i slutet på mars fick ett textmeddelande till
sin telefon med texten: - Heippa! Minulla saattaisi olla sopiva hevonen teille ylläpitoon!
Voisin kertoa lisää jos tykkäät soitella! T. Virve Ihander.
Mamma ringde genast till Virve, som berättade att hon har
en welsh cob valack på 14 år m.m som hon nu är tvungen att hitta ett foderhem
till.
Med fjärilar i magen åkte vi redan följande dag till
Virve för att pröva honom. Jag
hade en aning negativ erfarenhet av cob´ar så jag var rätt nervös...
Men
där stod en ljuvlig och mysig svart gosse och såg på mig med lugna ögon under
sin långa, långa man...
Han
prövade mig till 100% då jag började rida. Virve trodde inte sina ögon då han
satte igång med världens bock-rodeo... Tur i oturen var jag ju van med bockande
hästar då både Cherie och Ero varit duktiga på det, så efter en stund
konstaterade han att denna mygga inte kommer ner från ryggen och började
istället lyssna på mej och fortsättningen gick jättebra!
Jag
var kär! Han var så mysig, men ändå sprallig! Tack och lov tyckte Virve om min
ridstil och hur jag hanterade honom. Hon ville gärna ”ge” honom till mig på
prov! Min mamma som är en riktig ”höns-mamma” såg litet orolig ut och tyckte
han såg litet stor ut, men gick med på att vi skulle ta honom på prov.
4
dagar senare var ”kotte” hemma hos oss i Kimito. Redan samma dag red jag ut
till terrängen en sväng tillsammans med min kompis Ronja och hennes häst Eric.
Sommaren
flöt på... Vi red ofta barbacka ut i skogen, ibland 2 på ryggen, galopperade
både på sandvägar, ängar, klättrade i backar, sandtag varemellan vi svettades
på ridplan och jobbade på ordentligt.
Eric
och Kotte som nu blivit världens bästisar som varit på bete hela sommaren fast
vi ändå hållit igång dem flyttade i slutet av sommaren till Björkboda Bruksgård
var de var ”anställda” som parkarbetare.
:o)
De städade där upp en par hektar stor igenvuxen park till ett fint område! Ett
alldeles ljuvligt ställe för dem, med stora träd och egen damm, var de dag och
natt fick vara ute om de ville. Där hade vi tillgång rill fina terränger att
rida i samt en bra ridplan.
Där hade hästarna även fin tillgång till våra värsta fiender – Kardborrar!
Pojkarna såg ut som Leningrad cowboys ungefär med svansarna, karlederna fulla av
kardborrar och manen stod rakt ut!
Vi
är lyckligt lottade att få ha Anna von Wendt som vår tränare. Hon har ridit
Kotte några gånger och säger att jag kommer att komma långt i min ridning med
honom. Vi tävlade i dressyr under sommaren och hösten en aning både på
distrikts och klubbnivå, även med några placeringar.
I
september ordnades det på vår ridskola en maskerad-hopptävling. Jag var utklädd
till en fe´. Kotte tyckte i början jag var en aning farlig, så som jag såg ut,
men tusan så roligt vi hade!!
I
slutet av oktober flyttade Kotte och Eric hem till stallet då vi igen hade
mörka och regniga tider. I början av november var vi på hopplektion för Fanny
Littorin. Eftersom Kotte inte är hoppad så mycket under de senaste åren, så gav
denna lektion oss mycket hjälp med tekniken! Nu då Kotte och Eric är hemma i
stallet på vinterhalvåret så åker vi flere gånger i veckan till manege för att
rida. Däremellan njuter vi av att rida i naturen. Vi fortsätter träna under
vintern med förhoppningsvis goda resultat under nästa tävlingssäsong.
Till
slut vill jag säga mitt STÖRSTA TACK till Virve, för att jag få ha Kotte här
hos mig och att jag får älska honom alla dagar! Han är en alldeles ljuvlig
gosse! Och ett stort tack till min mamma för att hon ställer upp för mej och
Kotte!
Hälsningar, Jessica Holmberg
